När Tyr var tio dagar gammal gipsades han för första gången. Det var många tankar som snurrade i huvudet inför denna stora händelse. Till exempel:
1. Vad händer om det kommer bajs på gipset, eller kiss för den delen?
2. Vad ska man ha för byxor på honom?
3. Hur bär man en bebis som har gips på båda benen?
4. Tänk om gipset går sönder, vad gör man då?
5. Hur känns det att amma en bebis med jättestora ben (gips, alltså)?
Vi fick svaren på alla frågor, mer eller mindre omgående.
1. Vad gäller fråga ett så gick det ju inte att undvika vare sig bajs eller kiss på gipset. Tyr gipsades med kalkgips och det är förvånansvärt tåligt. Man fick helt enkelt bara torka av det lite och sedan leva med de snygga gula bajsfläckarna tills den var dags för omgipsning nästa vecka. Jag tror inte ens det han gå ett dygn innan han hade lyckats få bajs på gips nummer ett.
2. Fråga två löste vi genom att helt enkelt inte ha byxor på honom, eller i alla fall väldigt sällan. Det var en väldigt varm vår och han låg ju ändå mest i vagnen under filten så vi tyckte helt enkelt att det var onödigt att lägga tid och pengar på byxor.
3. Så, hur bär man då en bebis med gips på båda benen? Jo man bär den precis som alla andra bebisar. När han låg ner hade han fötterna lite upphöjda, på en hoprullad filt, för att få blodet att rinna ut från tårna, men när vi höll honom så höll vi som vanligt. Det var ganska svårt att hålla honom på bara en arm dock trots att han var så liten, eftersom gipsen var så stora och tunga. Däremot var det väldigt stabilt att hålla honom liksom ”upprätt” eftersom gipsen höll hans ben i en perfekt sittposition. Tyr själv var mycket förtjust i att ligga på mage så vi brukade bära honom så, med benen dinglande.
4. Kalkgips löper ju en viss risk att gå sönder. I alla fall om man är en liten bebis på ca 1,5 månad som kommit på att man kan sprattla med benen. Han satt rätt så mycket i babysitter vi den här tiden, och efter hälseneoperationen skulle han ha samma gips i tre veckor. När han satt där i sittern och sprattlade så liksom ”klickade” han hälarna mot varandra. Efter ca 1,5 vecka upptäckte jag att det höll på att gå hål där hälarna stötte emot varandra. Jag höll helt enkelt på att köra tummen rakt igenom när jag satt och pillade på hans små fötter under amningen. Förskräckt ringde jag till bästa A på ortopedens gipsrum och fick en tid nästa dag. Hon tyckte inte det var lönt att göra om det helt, istället lagade hon hålet med plastgips och då fick vi välja färg.
5. Att amma med de där otympliga gipsen…ja det var faktiskt inte så svårt som man skulle kunna tro. När man väl vant sig vid att de var ganska stora så var de faktiskt rätt så bra. Haha han sprattlade ju faktiskt inte så mycket, kunde liksom inte sparkas så att säga! Alldeles utmärkt tyckte jag!
Ja, det vara några tankar om gips, så här lite drygt ett år senare.
Senaste kommentarer