Idag är det internationella mensdagen. Jag tänkte starta upp min blogg igen med att dela med mig av min ”menshistoria”. För aldrig har jag kännt mig så konstig, ensam och ynklig som i samband med mensen. Det tog nästan tio år innan jag insåg att jag faktiskt avvek från normen (och inte bara var ovanligt dålig på att hantera mensvärk) och det tog 12 år från första mens till diagnos. Här är min historia, lång men ändå kortfattad:
Det började när jag var tretton, jag hade en sån där lite kalender där man skulle kryssa för de dagar i månaden man hade mens för att räkna ut sin cykel. Efter första mensen så märkte jag att perioderna med blödning blev längre och längre. Tillslut var jag uppe i fjorton dagar med mens, varav minst sju dagar var som en störtflod med byte av binda en gång i timmen och blodiga lakan på natten. När jag klev ur duschen rann det blod på golvet. Att använda tampong var uteslutet, det gjorde för ont. Värken var outhärdlig 3-5 dagar varje månad. Jag fick stanna hemma från skolan eftersom jag inte kunde stå rak. När jag var 14 blev jag satt på citodon, utan att läkaren reflekterade över det bisarra i att en 14åring behöver äta starka tabletter flera dagar varje månad. Utan att reflektera över att en 14åring hade så stora smärtor att hon inte kunde sova på natten eller gå till skolan på dagarna. Nej, jag fick jämt höra att det var normalt. Jag gick alltså runt i över tio år och trodde att alla hade det så här och att det bara var jag som var klen och inte kunde hantera det. För vi pratade aldrig om mens, jag och mina kompisar, inte på det sättet.
När jag var 17 reagerade min skolsköterska på att jag ofta gick hem från skolan pga mensvärk och stora blödningar och hon remitterade mig till en gynekolog som skrev ut p-piller till mig. Äntligen minskade blödningsmängden och antalet dagar kröp också ner till en mer acceptabel nivå på runt sju dagar. Tyvärr fortsatte smärtan, den blev allt värre och inte blev det lättare av att jag tillslut mådde lika dåligt av mina citidon som jag gjorde utan dem. Illamåendet jag fick av dem gjorde att jag blev tvungen att sluta ta dem, och istället för att ge mig andra allternativ var jag tillbaka till ”prova att ta två alvedon åt gången” (duh!?)…
Jag tog studenten och flyttade till en annan stad. När jag skulle förnya mina p-piller träffade jag en barnmorska som föreslog att jag skulle prova minipiller istället. Himmelriket inträdde! Mensen försvann, och trots viss kvarstående värk- och magproblematik så var jag mer eller mindre FRI i ungefär 1,5 år. 2012 på sommaren började mensen komma tillbaka, och det med besked. I augusti blödde jag nästan konstant och det var i kontakten med mvc som jag tillslut fick påtalat för mig att mina smärtor och underliga blödningar kanske kan bero på något annat än ”bara” mensen. Jag hade verkligen tur att jag under den här perioden av konstanta blödningar, smärtor och experimenterande med olika p-piller lyckades få prata med samma barnmorska varje gång. Efter tredje samtalet på typ två månader om att jag fortfarande hade ont och inte slutade blöda började hon prata om att jag skulle kontakta gyn på sjukhuset.
Efter några turer av dåligt bemötande och sedan en egenremiss fick jag tillslut en kallelse och fick komma och träffa en gynekolog på sjukhuset. Vad jag minns så pratade vi bara, hon frågade massor om mitt liv, vårt (min och mannens alltså) samliv och om min mens. Jag kan inte minnas att hon gjorde någon undersökning men denna dag, på hösten 2012, 11 år efter min första mens, fick jag för första gången (från sjukvårdens håll) höra ordet endometrios. Hon sa att hon var rätt så säker på att det var det jag hade, men att det enda sättet att ställa en säker diagnos var att göra en titthålsoperation. Hon skrev ut värktabletter (alvedon, diklofenak och citodon) och bad mig höra av mig för nya recept samt när/om jag tagit beslut angående operationen. Efter en höst av nästan konstant mens var jag desperat och tillslut fick jag tid till operation. En måndag i början av februari 2013 genomgick jag titthålsoperation där man kunde konstatera endometrios på bukhinnan ner mot bäckenet på höger sida samt på vänster äggstock. Det kändes så otroligt skönt att få en diagnos, att få bekräftat att det inte är ”normalt”, det är något som är ”fel” i min kropp som skapar smärtorna. Jag ville skicka brev till ungefär alla sjuksystrar, läkare barnmorskor, skolpersonal, gympalärare som någonsin sagt till mig att ”det är bara mens, alla har det” ”det ör normalt, du växer ifrån smärtorna” ”mensvärk brukar kännas bättre av att träna”…eh ja och såklart ”mens är ingen sjukdom”.
Ok, mens är ingen sjukdom men endometrios är. Låt oss aldrig mer skämmas över mensen! Låt ingen annan tonåring gå runt och tro att hen är klen för att smärta eller blödningsmängd lämnar en sängliggandes. Kom ihåg: det är inte ”normalt” att kräkas av smärta, det är inte ”normalt” att missa skolan pga mens, det är inte ”normalt” att det göt ont att sätta in en tampong. Sök hjälp, och PRATA OM DET!!! Fuck endo
Senaste kommentarer