Idag är det två år sedan vi fick det där efterlängtade pluset. Jag säger efterlängtade för det var det verkligen, men det kom också som en chock för jag hade slutat med p-piller för bara 1,5 månad sedan och var övertygad om att det skulle ta lång tid i och med min endometrios. Jag stod där i badrummet med testeti handen, nästan svimfärdig var jag, och ropade i panik på Christer att han måste skynda sig och komma. Han trodde att något hade hänt, att jag gjort illa mig eller så, så han rusade ju upp helt beredd på det värsta. Vi var som sagt lite chockade båda två över att det gått så snabbt men vi var väldigt glada och förväntansfulla.
Och det här med förväntningar är ju lurigt. Som jag skrivit tidigare så fick vi reda på att barnet hade PEVA när vi var på RUL. Det var ju ungefär halvvägs in i graviditeten så innan dess hade man hunnit bygga upp en bild av hur allting skulle bli. Jag gissar att det är någon sorts skyddsmekanism, men hur det än är så tänker man inte att något ska vara fel med barnet. Javisst, man vet att det finns alla möjliga sjukdomar och handikap och funktionshinder etc men när man tänker på hur livet ska bli när man fått barn så föreställer man sig ett fullt friskt och ”vanligt” barn. Så var det i alla fall för mig, trots att jag jobbat som personlig assistent och liksom verkligen upplevt att livet kan bli så annorlunda. Som sagt, jag gissar att man har nån skyddsmekanism. Annars hade man kanske inte vågat bli gravid. Man liksom måste tro att allt ska vara bra.
Nu visade det sig som sagt att allt inte skulle bli ”normalt” och som jag skrivit innan så skickade det ner mig riktigt djupt i mörkret. Det var egentligen inte själva det faktum att barnet skulle vara lite annorlunda när det föddes, nej det gjorde mig ingenting, utan jag tror att det var den knapphändiga informationen i kombination med att de förväntningar man byggt upp under typ 18 veckor helt plötsligt grusades.
Så där stod jag med vetskapen att barnets fötter var alldeles sneda, och med osäkerheten och ovissheten kring om det skulle vara något annat problem med barnet. Det vi visste – klumpfot – det berättade vi såklart för våra nära och kära. Jag försökte förklara min oro över att något annat skulle vara fel, något svårare, värre. Och bara det faktum att den lille skulle få inleda sitt liv med gips och sjujhusbesök osv var ju väldigt svårt att ta till sig. Förväntningen var ju att mysa hemma i lugn och ro, en gullig liten bebis (skrik, kräk och bajs ingick också i förväntningarna) med en gullig liten kropp att bada, byta och klä på. Nu vart det ju en gullig liten kropp i alla fall såklart men hur som helst. När jag var så där orolig och ledsen över hur (jag trodde) allt skulle bli så hade jag i alla fall en fantastisk familj som alla gjorde sitt bästa för att uppmuntra mig.
Det här med att uppmuntra någon som sörjer, vilket man ju kan säga att jag gjorde, är så himla svårt. Speciellt om man själv också är lite påverkad av händelsen, vilket man kan anta att mina kära familj och vänner var. Det är ju som bekant otroligt svårt att veta vad man ska säga till någon som fått ett svårt besked.
Jag upplevde det som att de allra flesta hade ett stort behov av att tala om för mig hur BRAAAA allt kommer bli och att det ju går att ”fixa” sånt nu för tiden och ”det kunde varit värre”. Det var (är) värmande ord och jag kände verkligen att allt kom ur kärlek. Ibland blev det dock så mycket av det att jag undrade lite vem de försökte lugna; mig eller sig själv? Nu i efterhand, när jag tänker närmre på det så var det sällan någon som faktiskt frågade mig hur jag kände. Det var mycket ”det känns väl skönt att det går att fixa” och ”det är ju tur att det bara är klumpfot, det går ju att fixa, det måste ju kännas lättare”. Det var ingen som egentligen sa det som en fråga. Jag tror att jag skulle tyckt det var skönt om någon istället sa; ”känns det skönt att det bara är klumpfot?” Då skulle jag fått möjlighet att förklara hur jag verkligen kände.
Jag klandrar ingen, och ingen kunde ju veta hur jag kände. De frågade inte, men jag berättade ju inte heller. Jag var för upptagen av att bearbeta allt.
Detta blev lite långt och kanske rörigt. Vad jag vill säga är att någonting som kan verka enkelt eller överkomligt för en utomstående kan kännas som ett mörkt brant stup för den som är drabbad. Även PEVA, som kan tyckas som ett litet problem när man läser om det, kan kännas som en katastrof för den som nyss fått beskedet. Mitt råd till er anhöriga där ute: ställ frågor istället för att tillskriva era nära känslor som de kanske inte alls känner!
Till sist vill jag säga att jag älskar min familj och jag är otroligt tacksam för det stöd jag fick under de mörka månaderna (och såklart för det stöd jag fortfarande får). Jag har helt och hållet kommit över sorgen för att allt inte blev som jag tänkt och jag är inte längre rädd för att Tyr ska bli rullstolsburen eller så. (Det skulle han ju såklart kunna bli ändå av andra skäl). Det finns naturligtvis en viss oro, men den är nog densamma som alla mödrar känner för sina barn.
Må gott!
Senaste kommentarer