För det mesta bara går dagarna, det är verkligen stressigt med två barn. Vanligtvis känner jag mig hyfsat nära gränsen till ”världens-sämsta-mamma-träsket” men ibland har jag riktiga ”super-mom-moments” när jag verkligen känner mig bäst i världen. Idag hade jag exakt ett sånt moment. Egentligen har jag haft en riktigt riktigt bra dag (fram tills jag skulle laga mat och båda barnen bröt ihop samtidigt) men själva ögonblicket var nog mitt bästa hittills!
Vi behövde verkligen handla och jag hade föräldrarnas bil (vår är på verkstad) för jag tänkte att det skulle spara mig lite tid i alla fall. Tyvärr så skulle ju inte både barnvagn och matkassar få plats i bagaget så jag tänkte att jag kör utan vagn. I affären kan ju Ines sitta i kundvagn, Tyr vill helst gå och vill han inte det så kan han också sitta i kundvagnen. Toppen, så jag hade bestämt mig för att åka och storhandla med två småbarn. Jag tog Ines i sjalen ut till bilen (tänkte dessutom att det kunde vara bra att ha med sjalen om hon inte orkar sitta hela tiden).
Själva handlingen gick helt perfekt. Tyr gick själv och ”blippade” med scannern. Han fick en banan som han åt (halva) sittandes i kundvagnen innan han ville gå igen. Ines var glad hela tiden och fick lite av Tyrs överblivna banan för att hålla humöret uppe. Jag var typ chockad när jag skulle betala, vi hade klarat oss genom hela affären utan ett enda utbrott (och utan att tappa bort Tyr en enda gång). Detta var dock inte mitt moment.
När jag packade in i bilen insåg jag att jag hade 4 kassar och 1 ryggsäck med varor samt en ”bal” med hushållspapper. Och ingenting att ta in det från bilen med, annat än mig själv. Här börjar jag känna mig lite svettig, och lite puckad som handlat så mycket.
Nu kommer vi till mitt moment:
Hemma igen, nu ska jag få in allt och alla från bilen (det är ju ändå en bit, några hundra meter säkert). Med Ines i sjalen på magen och ryggsäcken på ryggen plockar jag med mycket möda upp resten av kassarna och försöker få med mig Tyr från parkeringsplatsen. Efter bara några meter börjar den långa handlingsrundan ta ut sin rätt – han vill hålla mig i handen. Det var ju inte det smidigaste han kunde komma på såklart. Jag säger till honom att det inte går så då tar han helt sonika tag i ett ledigt lillfinger och håller fast tills vi kommer till ytterdörrarna (tunga dubbeldörrar). När jag står i gattet mellan dörrarna och ska öppna den inre dörren (helst utan att behöva släppa mina kassar) så känner jag hur telefonen ringer! Shit!!! Jag har fullt sjå att öppna dörren och sjasa igenom Tyr så jag bestämmer mig för att de som ringer kan ringa igen/tala in ett meddelande om det är väldigt viktigt och det är nu mitt moment kommer. När dörren slår igen bakom oss och vi är inne i glasgatan, på väg mot hissen och allt har gått smidigt (utan tårar, skrik, panik) så bara känner jag mig som världens bästa coolaste mamma! Så sjukt härlig känsla, herregud vad bra jag är som klarat att storhandla med båda barnen och framför allt klarat att ta mig hem igen med allt och alla i behåll! Haha super mom, det är jag det!!
Senaste kommentarer