Att Tyr blir äldre och äldre för varje dag är ju inte direkt en förvånande nyhet. Att han är en förskräckligt bestämd liten kille med ett jäkla temperament det visste vi sedan länge. Idag har han och jag haft två rejäla fajter; den ena orsakad av att han absolut inte vill sova trots att ögonen nästan var stängda, den andra orsakad av att han var hungrig men ville inte äta det som erbjöds utan ville bara ha kex (vilket han inte fick). Det förekom x antal små sammanbrott däremellan också, men självklart vänder det på en halv sekund och han är solstrålen själv!
Well, huvudregeln är tydligen att om man vill undvika megapsykbryt så ska man alltid ha en mätt, utvilad unge. Lycka till haha! Tyr har nämligen kommit på att det är ganska hemskt att somna, så han undviker det gärna in i det längsta. Det är väl den där berömda separationsångesten som ”ska” inträda kring 1,5 år. Det positiva i det hela är väl förstås att när han sover så sover han hyfsat bra, tack och lov!
Men det där humöret…hjälp alltså vad det tär på en. Han hetsar upp sig och blir argare och argare, tillslut får han nästan panik och blir typ blå om läpparna. Det är så hemskt, jag vet aldrig riktigt vad jag ska göra när det händer. Idag löste jag sov-psykbrytet genom att byta miljö. Jag flyttade oss till storsängen och han somnade inom tio minuter, men inte förrän han gett mig fem slängkyssar <3
Mat-psykbrytet löste jag genom att lyfta in honom på hans rum, när han lugnat sig kom han tillbaka till köket. Vi kramades och eftersom försöken att sätta honom i stolen igen riskerade att utlösa ett nytt utbrott så satte vi oss på golvet och hade lite pickninck. Maten slank ner utan krus!
Ja, jag antar att det kommer bli värre innan det blir bättre – jag har hört talas om trotsåldern… 😉
Senaste kommentarer