Jag har alltid beundrat de som vågar ge blod. Så fint att kunna göra något för någon annan utan att det direkt kostar på (mer än en halvtimme av ens liv ca var fjärde månad liksom). För mig var det dock otänkbart att låta någon sticka en tjock nål i min arm. Så länge jag kan minnas har jag haft en enormt störande fobi för nålar så bara tanken på att ge blod orsakade hjärtklappning och kallsvett. Som ni kanske märker skriver jag i dåtid. Något hände som ändrade min inställning. När Ines föddes förlorade jag 1,5 liter blod. För någon med dåligt blodvärde kan det kräva transfusion efter en sådan förlust. Själv klarade jag mig på vätskedropp men jag fick mig en tankeställare. Jag har en ovanlig blodgrupp; O (RhDnegativ, bara 6% har denna kombo), vilket betyder att om jag skulle behöva blod kan jag bara få blod från de som har samma som jag medan jag kan ge till vem som helst. Det innebär att behovet av just min typ av blod är extra stort. Ja, som sagt, jag fick mig en tankeställare och bestämde mig för att ta mig i kragen. När C var och gav blod sommaren 2016 anmälde jag in mig som blodgivare och i höstas gav jag blod första gången. Det var en enorm seger för mig, jag vann över skräcken! Och idag sitter jag hör igen och fikar efter att ha donerat för andra gången. Det känns fint att veta att någon kommer leva tack vare mitt blod och jag är riktigt stolt över mig själv för att jag övervunnit min absolut största skräck!!
Så, ge blod ge liv! En vacker dag är det du som behöver det så varför inte ge tillbaka redan i förväg? 😉
Senaste kommentarer