Hej på er!
Det är väl ett allmänt kännt faktum bland småbarnsföräldrar att de där små barnen blir stora himla fort. Det känns som att tiden bara rusar förbi och så sitter man där, smått förvirrad, och undrar var ens lilla bebis tog vägen!
Här hemma vi ju nu en snartettåring som håller på att lära sig gå, vi väntar med spänning på de första stegen utan stöd. Vi har också en snarttreåring som sedan en vecka tillbaka vill somna på egen hand, efter nästan tre år av att ha somnat med en förälder bredvid sig i sängen. Så här gick det till:
C har börjat en intensiv period på jobbet med sena kvällar och/eller övningsdygn (han är borta över natten). Varje måndag jobbar han nu till 20.30 vilket innebär att jag står ensam med nattningen, och det är inte bara på måndagar utan kanske tre dagar i veckan. I måndags, första dagen av den här femveckorsperioden, hade jag nattat Ines och skulle så natta Tyr. Köket såg ut som kaos för där hade jag inte hunnit plocka undan mellan pottning, tandborstning och allmänt kvällsgnäll. Tyr fick välling och saga i soffan, en rutin vi startat efter nyår för att komma runt ”välling-efter-tandborstnings problematiken”. Funkar fint, vi läser, han dricker och sedan borstar vi tänderna och tar på skenan. Sedan vill han att vi ska läsa lite ur Bamse, och efter det ligger den nattande föräldern (oftast C) med honom tills han somnar. Dem här dagen, när jag ensam skulle fixa både nattningen av bägge barnen plus kökskaoset så kände jag mig bara sååå trött. Jag ville inte somna bredvid Tyr för att vakna igen klockan nio och behöva ta tag i köket då när jag allra helst vill sova. Alltså föreslog jag för Tyr, medans jag tog på honom skenan, att jag skulle läsa Bamse för honom och sen kunde han somna själv i sin säng medan jag plockade undan i köket. Han tittade lite tveksamt på mig: ”dörren kan vara öppen?”
”självklart!”
”lampan kan vara tänd?”
”javisst”
Sen var det inte mer med det. Jag läste för honom och sen sa vi Gonatt, han fick en puss och en kram och sedan gick jag ut. Jag städade i köket och sedan satte jag mig och läste lite. Efter en stund hörde jag att han fortfarande var vaken så jag gick in för att titta till honom och (det erkänner jag) fråga om jag skulle sova med honom för jag hade liiite dåligt samvete över att jag hade ”lämnat” honom ensam. När jag kom in i rummet och satta mig på han säng tittade han på mig, nästan lite strängt och sa: ”mamma, du ska inte sova med mig, du ska gå ut!” Alltså aj, mitt hjärta! Men också lite glad att få någon timmes egentid innan C skulle komma hem.
Efter denna första dag av att sova själv så har Tyr fortsatt med det hela veckan. Insomnandet har tagit ganska lång tid, tror han har legat vaken till ca 20.30 varje dag men å andra sidan har han sovit ganska länge vid middagsvilan eftersom han varit sjuk, så det jämnar väl ut sig. Dock misstänkte vi att hans sänglampa kanske också var en liten bov, det är ju faktiskt inte helt lätt att somna i ett ljust rum. I lördags köpte jag därför en nattlampa åt honom. Igår var den redo att användas och efter lite övertalning släckte han sin lampa till förmån för ”lampis” som han kallar den. Dock hann han somna innan C gått ut därifrån (han ville att C skulle sitta bredvid honom en liten stund) för han hade inte sovit middag. Det verkar dock som att ”lampis” har fört med sig en annan bra sak (det har ju hittills bara hänt i natt så det är kanske för tidigt att ropa hej men: ) när han vaknade inatt och var ledsen så gick C in till honom som vanligt. Skillnaden var att inatt kom C tillbaka till vår säng efter ca 5 minuter. Tyr hade sagt åt honom att han ville sova själv. Och han somnade om helt på egen hand. Jag gissar att han kände sig mindre mörkrädd eftersom ”lampis” lyste för honom.
Det är med blandade känslor som vi går in i den här nya fasen. Men framför allt känns det ganska skönt tycker jag, eftersom det underlättar mina ensamma kvällar och nätter väldigt mycket!
Stora lilla kille!! Snart fyller han tre år. Jag har frågat mig det förr och jag frågar mig igen; vart har tiden tagit vägen!?
Senaste kommentarer