I februari 2013 fick jag äntligen bekräftat att allt som jag upplevt sedan första mensen när jag var 13 år INTE är normalt. Det är inte normalt att vakna med blodpölar i sängen, det är inte normalt att behöva byta binda/tampong varje timme, det är inte normalt att det gör ont att sätta in/ta ut en tampong och det ÄR INTE NORMALT att ha sån mensvärk att man går på citodon och ändå måste stanna hemma från skola/jobb en gång i månaden (minst). I 12 år gick jag runt och trodde att det är så det ska vara, alla upplever samma sak som jag. NEJ! Alla upplever inte det, det vet jag nu, men 10% av alla kvinnor har det – ENDOMETRIOS. Efter tolv år krävdes det endast en titthålsoperation för att ställa diagnosen och vi fick beskedet att det kunde vara svårt att bli gravida och att vi borde börja försöka nu om vi ville ha barn.
Ungefär fyra månader efter diagnosen blev jag gravid och vi fick ju som bekant Tyr i mars 2014. Nu, när Ines också kommit kände jag att det var dags att prova det som de flesta menar är det mest effektiva sättet att hålla endon någorlunda i schack – hormonspiral (mirena). Vi ville ju ändå inte ha några fler barn, vi känner oss rätt nöjda, och den ska sitta inne fem år så det var ju perfekt. Jag såg så sjukt mycket fram emot att slippa blöda i FEM år, fattar ni vad stort det är! Och tänk att slippa komma ihåg p-piller varje morgon, WOW! Efter att ha gått på p-piller sedan jag var 17 (vilket ändå inte hjälpte mot smärtan som alla sa att det skulle) så såg jag fram emot att slippa tänka på det. Men OJ vad fel jag hade!
Den 12 maj i år fick jag Mirena hormonspiral insatt och sedan dess har mitt liv varit ett enda stort blodigt kaos. I början trodde jag att det var normalt, barnmorskan sa att det kunde ta 3-6 månader innan det ”stabiliserat sig”. JAg oroade mig ändå för att nått var konstigt, det ville ju inte sluta blöda. så efter några veckor gick jag till en gynekolog som kollade med ultraljud så att den satt som den skulle. Det gjorde den och hon hävdade att det var normalt eftersom jag ammade (hon blev också helt chockad över det faktum att jag fortfarande ammade min då 3,5 månader gamla bebis!). Jag trodde henne och har sedan dess stått ut. Jag har i princip inte varit blödningsfri sedan Ines föddes. Min längsta blödningsfria period var för ca 1 månad sedan, då klarade jag mig hela 4 dagar innan det satte igång igen. Efter det trodde jag att jag skulle bli galen. Det gjorde mer och mer ont för varje dag och förra måndagen, när jag återigen fått en blodpöl i trosan, ringde jag till MVC för att tvinga dem att ta ut den (det har ju inte gått riktigt 6 månader…). Jag var beredd på att fajtas för det, men barnmorskan jag pratade med var helt med på noterna och idag var det alltså dags, ÄNTLIGEN!
Då det gjort fruktansvärt ont att sätta in den så var jag riktigt rädd för hur det skulle vara att ta ut den. C fick följa med, jag vågade inte gå själv. Farmor passade barnen. Jag kan säga så mycket som att det var HEMSKT! Det gjorde ont och jag grät men nu är den ute. Den hade vuxit sig fast lite i livmoderväggen och barnmorskan trodde det var därför jag blödde och hon sa att det var himla tur att vi tog ut den nu. Jag VISSTE att nått var fel! Jag borde lita mer på mig själv, efter alla dessa år…men ja, nu är den som sagt ute tack och lov!
Det mest positiva med idag var att jag träffade en barnmorska som var otroligt kunnig, förstående och tillmötesgående. Hon visste saker om endometrios (det är verkligen ingen garanti!) och hon bekräftade det jag fått reda på i veckan; att ett endometriosteam startats i Malmö och att jag kan (borde, SKA) skriva en egenremiss dit för att få (förhoppningsvis) rätt hjälp.
Så här står vi nu, tillbaka på ruta ett – med p-piller och halvhjärtad smärtlindring (diklofenak, alvedon, pronaxen). Kampen mot endon fortsätter, på min att-göra-lista denna veckan står överst: skriva egenremiss till endometriosteamet.
Senaste kommentarer