I morse läste jag ett blogginlägg angående att lämna bort sitt barn över natten. En granne till bloggerskan hade fått rådet av BVC att inte lämna bort sitt barn över natten, inte ens till de närmsta, förrän barnet är 3 år. Bloggerskan höll inte med och tyckte det var konstigt av BVC att säga en sådan sak. Bloggerskan påpekade en viktig sak: varje familj vet vad som är bäst för dem och deras barn (sant i de allra flesta fall) och hon länkade dessutom till en psykologs uttalande om att barn inte tar skada av att sova borta så länge de vuxna är trygga med det.
Det tycks vara någonting med det här ”över natten” som gör vissa föräldrar helt galna (baserat på kommentarerna under inlägget). Föräldrar som utan att tveka lämnar sina barn på förskolan 8 timmar per dag tvekar inte att skicka fördömanden mot de som lämnar sina barn en natt eller två hos mormor/morfar/farmor/farfar.
Jag håller med om att föräldraskapet är evigt, men jag tycker nog att en familj är större än mamma/pappa/barn. Jag vägrar tro att barn tar skada av att ha flera anknytningspersoner i sitt liv. Jag vill tro att vi har gjort vår son en tjänst genom att regelbundet umgås med vår närmsta familj. Vi har ofta sovit över hos mina föräldrar, alla tillsammans, och när han var 4 månader lämnade vi honom hos dem för att själv kunna få vår bröllopsnatt. Det handlade om några timmar. Vi skildes åt vid nio-tiden på kvällen, efter en sista amning. Jag hade pumpat till natten. Vid nio på morgonen var vi tillbaka hos varandra. Han hade bara vaknat en gång under natten (kanske var det två, jag minns inte exakt) och fått bröstmjölk på flaska. Allt funkade jättebra och vi fick sova ut! Efter detta har han sovit över där flera gånger och han är lika glad varje gång. Kanske kommer det något tillfälle när han blir ledsen eller längtar efter mamma och pappa, men det viktigaste är ju att han vet att vi kommer tillbaka. Som det är nu så vinkar han glatt av oss när vi går och kommer glatt krypande när vi kommer dagen efter.
Ibland är det nödvändigt att kunna lämna bort honom. Inte bara över natten utan på dagtid också. Hans farmor har ställt upp otaliga gånger, speciellt i höstas när C var på övning (mitt i pappaledigheten) och jag jobbade. Då tog hon hand om honom hela dagarna och det gick så bra så.
Jag har full förståelse för om man inte VILL lämna sitt barn. Det är väl helt självklart att man inte ska lämna bort sitt barn, vare sig på natten eller dagen, om man inte vill det. För då, om man som vuxen inte vill, det är då det kan gå galet tror jag. Om allting i familjen fungerar som det ska, anknytningen är etablerad och trygg, då tror jag att de flesta barn (och föräldrar) kan må bra och utvecklas av att umgås med andra än varandra. Över natten så sover man ju dessutom det mesta av tiden!
Jag säger bara; fram för storfamilj!!! Föräldrar behöver få sova ut nån gång ibland, ta en parmiddag med lite vin, gå på bio, äta frukost i lugn och ro. För mig och C är detta i alla fall nödvändigt för att orka vara glada föräldrar och ha ett harmoniskt förhållande. Med det inte sagt att vi lämnar honom var och varannan helg, men nån gång ibland. Vi tackar vår lyckliga stjärna för familjen! Den gör kärleken så mycket större. Lyckos Tyr som redan nu får känna så mycket kärlek från hela stora familjen.
Och sist men inte minst, det viktigaste av allt: huvudsaken är att en gör det som känns rätt för ens familj!!!
Senaste kommentarer