Den sjätte maj förra året var det äntligen dags för Tyrisen att bli av med gipset för gott (hoppas vi!) Jag minns fortfarande tydligt hur han skrek och skrek när vår kära Alice klipte av det gips han haft i tre veckor. Det gjorde verkligen ont i mammahjärtat men han kunde ju inte ha gips föralltid. När gipsen äntligen var av fick vi bada. Vår fina sjukgymnast, vi kallar henne H, kom in och berättade vad som skulle hända härnäst. Skorna och skenan skulle på, helst så snabbt som möjligt. Dock kunde vi vänta tills om två dagar med att börja använda den fullt, eftersom han verkade ha så ont i benen efter gipset. H förvarnade oss om att det skulle bli några tuffa första dagar. Omställningen att gå från att kunna röra benen oberoende av varandra till att sitta fast skulle säkert göra honom arg.
Det gjorde honom arg! Efter två dagar (och nätter) av frihet hade benen och fötterna fått tillbaka en någorlunda normal blodcirkulation, och han verkade inte ha ont när vi rörde benen, så då var det dags att sätta igång. Han var så himla arg. Han skrek i tre dagar (två nätter) men sen, helt plötsligt, så var han bara nöjd. Efter det har vi aldrig haft några problem. Tack och lov! Och idag är det alltså ett år sedan (okej, egentligen igår) han började ha sin skena. Tänk vad tiden går!
Senaste kommentarer