Eller kanske Den lilla olycksfågeln. Hehe antar att det ena kommer med det andra liksom. Jämfört med sin bror är Ines definitivt sjövild. Det är inte det att hon kan gå, det är jag bara glad för eftersom det faktiskt underlättar livet en hel del. Nej, det är det här himla klättrandet på allting! Det hade antagligen varit lagom påfrestande om man bara hade ett barn att hålla reda på men som det är nu så är det helt omöjligt att hindra henne från att hitta på hyss. Därav ”olycksfågel”. Vi kan ta idag som exempel:
Ines har lärt sig klätta upp i soffan. Vi satt i soffan alla tre, jag hade en smärre konflikt med Tyr och samtidigt höll jag en lätt hand på Ines som klättrade omkring i soffan. Innan jag hann förstå vad som hände hade hon hävt sig upp över soffryggen och ramlat ner på andra sidan (soffan står alltså mitt i rummet, som avdelare)! Herregudihimmelen (inte ett ord jag ofta använder!) Stackars lilla. det gjorde säkert jätteont. Men, inte tio minuter senare var hon sitt vanliga, glada, vilda jag igen.
Efter middagen, medan jag plockade undan i köket så lekte barnen i sitt brio-kök i vardagsrummet (trodde jag). Plötsligt hörde jag bara PANG, rusade in och såg att hon ramlat ner från soffan igen (denna gången från ”framsidan”) Suck liksom!
Och tillslut, för att liksom riktigt banka ihjäl alla hjärceller (eller nått), så snubblade hon till lite i badrummet och tjongade pannan rakt på pottans ryggstöd.
Jag kan bara hoppas att vi kommer överleva den här pappafria veckan (mån-lör). Lilla galna bebis!
Senaste kommentarer