Att gå – del två
Om en vecka blir Tyr 16 månader. Han varken går eller står utan stöd än. Jag vet att det betraktas som normalt upp till ca 18 månader för alla barn, och att det kan ta lite längre tid för peva-barn. Det är inget som oroar mig men självklart tänker jag på det. Man kan ju inte annat när man ser alla små kompisarna springa omkring och utforska världen. Dessutom får jag ständigt frågan om han går. Eller från främlingar som man kommit att prata med: ”då springer han omkring för fullt”. Varje gång jag svarar nej sticker det i hjärtat av både ledsamhet och irritation. PEVA går ju att fixa men för vissa barn medför det olika ”komplikationer”, problem, hakar. Man tar sig förbi det också, jag bara önskar att alla slutade förutsätta att alla barn utvecklas så himla lika!! Nej alla barn över ett år kan inte gå, det gäller inte bara barn med PEVA (eller annat funktionshinder). Och när jag sedan då svarar nej på frågan så får de nått fjärran i blicken och säger saker som ”det kommer snart ska du se” som om det var jag som tagit upp det, som om jag på något vis uttryckt oro över det. Det får mig alltid att undra vem de försöker lugna; mig eller sig själv.
Äsch. Att vara förälder innebär så många orosmoment och tankar och frågor utan svar. Jag försöker att inte oroa mig, och när jag tycker synd om Tyr för att han inte kan gå så försöker jag tänka att om han tyckte det var synd att han inte kunde gå så skulle han ha gått för länge sedan!
Det går i alla fall framåt. Ibland när han rest sig mot något släpper han för en liten sekund och balanserar helt utan stöd. Idag höll han på i vår säng. Han reste sig mot väggen, släppte, ramlade på rumpan och så upp igen. Underbara unge!
Här kommer ett litet filmklipp: