Den är tydligen berömd; tvåbarnschocken. Att få sitt andra barn ska tydligen vara chockartat och livet ska bli jobbigt och gå på turbofart etc etc. Vi förberedde oss väl, C var hemma 50% hela våren (varje tors och fre samt vissa ons) och i sommar var han ledig 10 veckor (kombinerade semester med föräldraledighet) så jag har inte känt av den där chocken. Visst var det annorlunda att ha en liten bebis att ta hand om samtidigt som Tyr kräver nästan mer än tidigare men det var jag ju beredd på så, nej, ingen chock. Och det var otroligt läskigt första gången jag skulle vara ensam hemma med båda, men C kom ju hem från jobbet på kvällen så nej, ingen chock. MEN!! Nu tror jag att jag har kännt den. Efter tio veckors ledighet började C jobba 100% för två veckor sedan. Han började med en 6dagarsvecka följt av en bortahelg (nu tors-sönd). Och de fyra dagarna, när jag skulle vara ensam med barnen dygnet runt. Jag säger bara det, där kom chocken! Trots att jag hade sällskap och hjälp varje dag (svärmor, mina föräldrar, min syster) så skulle jag ju fixa allt själv med läggning (omg!!), nätter och tidiga morgnar. I går var jag verkligen inte den mamma jag vill vara om man säger så. Det har frestat på tålamodet oerhört att vara den enda mottagaren av Tyrs ”trots” och samtidigt helamma en allt mer uppmärksamhetskrävande Ines. Hjälp! Och nästa vecka gör vi om det igen. Tills dess måste jag fundera ut nån bättre strategi för nattningen, så att jag åtminstone kan få en timmes återhämtning/egentid innan jag själv ska sova!!
Imorgon får jag iaf förhoppningsvis sovmorgon för då är C ledig.
Idag har vi varit tvåbarnsföräldrar i sex hela månader!!! Heja oss! <3
Senaste kommentarer