Att gå

Idag har jag funderat väldigt mycket på det hör med att Tyr inte går än. Jag vet att det är fullt normalt att ett barn inte går vid 14 månaders ålder, men ändå, vissa dagar känner jag sorg och ibland lite panik. Jag ser alla hans små vänner resa sig upp och promenera iväg på egen hand och känner ett stick i hjärtat. Jag försöker ha tålamod, jag vet att han kommer gå förr eller senare, men ibland känns det som att hans svaga vader hindrar honom från något son han borde kunnat för längesedan. Redan vid nio månader visade han tydligt att han ville gå men han kunde inte resa sig. Han var lite drygt elva månader när han första gången drog sig upp mot soffbordet. Jag jublade!! Nu går han med stöd, han älskar sin briovagn, men han blir snabbt trött och han kan inte alls stå utan stöd.

Det gör mig ledsen när folk säger att jag ska passa på och njuta nu för sedan när han väl går blir det inte en lugn stund. Eller att jag kommer ånga att jag längtade efter att han skulle kunna gå. Det fanns en tid när jag trodde att han aldrig skulle kunna gå (men om det i ett senare inlägg) så att jag skulle ångra att jag vill att han ska gå!? Jag vill inget hellre! Jag vill att han ska träna träna träna sina små vader så att han kan springa som sina kompisar. Och så finns det ju en annan praktisk aspekt; han väger tolv kilo och kan inte gå själv, det är en ganska stor bebis att bära runt på!

Som sagt, jag vet att det är helt normalt. Även bebisar som inte har peva dröjer med att gå, ibland upp till 18 månader. Och ändå sitter taggen där i hjärtat. Men jag försöker vara tålmodig, för jag vet ju att det kommer. Han ska bara bli lite starkare först.