Hemma!

Så var vi då äntligen tillsammans igen! Det är nog den skönaste känslan som finns, att få sjunka ner i soffan med tyngden från det ensamma ansvaret taget från ens axlar. Att vara ensam med Tyr en vecka (ibland två, ibland mer) går för det mesta väldigt bra, men det tar ju så väldigt hårt ändå. Trots att man omger sig med människor man älskar och litar på så väger ansvaret tungt. Det är ju ändå jag och C som är Tyrs föräldrar och när C är borta är det naturligtvis jag som bär ansvaret för vårt barn. Detta är ju alldeles självklart och inga underbara släktingar i hela världen kan ändra på det. Så när C äntligen kommer hem, den enda i världen som delar mitt ansvar, kan jag äntligen slappna av helt. Och äntligen är han hemma! Så nu slappnar jag av!