Ja, nu är då vardagen tillbaka efter fyra veckors familjetid. C åkte till jobbet kvart i sju. Innan han åkte hämtade han Tyr, som vaknat vid halv sju, och lade in honom till mig och sedan gjorde han välling till honom. Jag och Tyr låg och myste oss i sängen till halv åtta ungefär. Vi läste böcker och sjöng sånger och som vanligt ville Tyr inte stiga upp, han tyckte det var så mysigt att ligga på kudden sa han (”kudden, mysigt”). Lämningen på förskolan gick smidigt, men den tog ju lite längre tid än den gjort före jul. Det är ju trots allt fyra veckor sedan han var där sist.
För mig innebär vardagen att tiden åter igen går oändligt långsamt. Man vänjer sig snabbt vid att ha sällskap och hjälp dagarna igenom. Nu har jag fem veckor av ensamma dagar framför mig. På ett sätt skönt och på ett sätt riktigt tråkigt. Jag fick lite panik när jag tänkte på att Tyr ska vara på förskolan ”som vanligt” i fem veckor innan C går på 50% föräldraledighet. Efter det är det ytterligare två veckor till BF. Alltså hjälp! Sju veckor kvar! Paniken i hur lite tid det är, och paniken över hur lång tid det känns som! Idag har jag bara brottats med dessa motstridiga känslor. Jag är så trött på det här så jag vill ju bara att det ska vara över. Jag är verkligen inte bra på att vara gravid, jag har bara ont överallt och kan inte röra mig. Samtidigt så känner jag mig fortfarande inte helt redo för en bebis…det känns som att jag behöver de här sju veckorna för att mysa med bebis i magen. Och ja, såklart behöver bebisen dessa sju veckor för att utvecklas färdigt. Men ja, ibland kan jag få panik och bara vilja få tillbaka min rörlighet och min energi!
För att fördriva tiden idag så har jag lyssnat på poddar (Kära barn och P3dokumentär) och målat i min fina målarbok som jag fick i julklapp av maken.
Imorron blir det en sväng till barnmorskan för kontroll. Jag håller tummarna för att vår vilda bebi fortfarande ligger med huvudet nedåt.
Senaste kommentarer