När dagen startade vid sex så var jag trött men det kändes ok. När vi kom hem från öppna förskolan vid halv tre var jag absolut avgrundstrött. Idag var det nämligen dags för öppna förskolans årliga kaosevenemang – (skol)fotografering. Låt oss börja från början:
Premisserna var att de som kommit till öf först och därmed stod överst på listan skulle få fotas först (dvs ju tidigare du kommit du desto mindre väntetid = gladare barn). Morgonen gick förvånansvärt smidigt och vi var utanför dörren kvart över åtta (de öppnar nio). Jag tänkte som så att vi kan ju gå i lugn och ro, Tyr hinner leka i snön och vi kommer ändå vara där i hyfsad tid. Tyr han var inte alls intresserad av snön, han ville stå på brädan så vi kunde ”gå snabbt”.
Detta resulterade i att vi var först på plats ihop med Therese klockan fem i nio. Skönt tänkte jag för då hinner vi bli fotade innan barnen blir trötta och hungriga, och så kan vi äta lunch och leka i lugn och ro sedan. Så fel jag hade. Rummet fylldes snabbt med folk, hälften hade jag aldrig ens träffat och jag är ändå där flera gånger i veckan. När det skulle sätta igång ändrades plötsligt planerna. Nu skulle alla små bebisar fotas först, så att fotografen skulle slippa byta möbler ”hela tiden”. Ok, och sen skulle små bebisar som hade storasyskon fotograferas. Plötsligt var vi i den tredje gruppen (alltså ”resten”) och jag fick därmed vänta i en överfull lokal med barn som blev allt tröttare och hungrigare (jodå vi hade fikat vid nio när vi kom men mat-och-sov-klockan tickar snabbt) Självklart hade vi egentligen ingen brådska, planen var ju att vara med på Svenska med baby sen men jag hade ju sett framför mig en helt annan situation och när det nu blev en plötslig ändring så kaosade det ihop sig lite i min hjärna. Det fanns ju givetvis inget sätt att veta vilken tid vi skulle få bli fotograferade så istället för att få det överstökat och sedan kunna slappna av så kunde jag inte alls koncentrera mig på mina barn utan gick bara på helspänn för att inte missa ”vår tur”. Dessutom var det fruktansvärt mycket folk och ljudvolymen var ungefär som på en bättre fest så det ökade på min distraktion ytterligare och gjorde mig otroligt stressad och uppjagad. Till slut gick hela min koncentration åt till att inte bryta ihop och slänga mig på golvet och gråta. Det var helt enkelt för mycket. Klockan 11 var det ÄNTLIGEN vår tur!! Själva fotograferingen gick bra men Ines började bli rejält hungrig (det närmade ju sig lunch för henne) så när vi skulle ta syskonbilder bröt hon ihop. Jag hoppas att det blev fina bilder i alla fall så att det var värt ångesten.
När ”fotosessionen var över kunde jag i alla fall släppa den delen av ”belastningen” och slappna av lite. Dock var det fortfarande riktigt mycket folk, och barnen var hungriga och gnälliga så jag var fortfarande otroligt spänd och stressad. När Svenska med baby skulle börja var det fortfarande fullt med folk för alla hade inte fotats än. Vi körde en liten sångstund men träffen blev lite annorlunda. Folk började i alla fall droppa av och vid halv ett var vi bara några få kvar (dvs vi som ville vara på smb) och vi kunde andas ut. Både vuxna och barn var rätt trötta vid det här laget men vi pratade lite om dagens tema (barn och mat) och de barn som var kvar kunde leka lite fritt i lokalen innan vi packade ihop och gick hem.
Min hjärna kändes ungefär som ett löskokt ägg så på hemvägen gick jag helt och hållet i Tyrs takt och njöt av solen, snön och stillheten. Ines sov, Tyr stannade och lekte med jämna mellanrum och jag bara andades och försökte återfå kontrollen över mina tankar. Det har ju varit en strålande vinterdag och jag fullkomligt älskar vintern när den är så här!
Eftermiddagen och kvällen har gått åt till att återhämta sig från persen. Tillslut låg jag på golvet i köket med tårarna rinnande (av trötthet, mest) och båda barnen klättrandes på mig. C har fått sköta marktjänsten. Nu börjar det kännas bättre med det ska bli skönt att sova! Återigen så hoppas jag att det blir fina bilder som kan göra det värt pärsen!!!
Senaste kommentarer